Det var ett tag sedan jag skrev, vilket har sina randiga och rutiga orsaker. Förlåt, det var inte meningen i alla fall. 

Mors Dag!  Denna dag som vi mammor ser fram mot varje år. Vi har förhoppningar om att bli sedda som just kärleksfulla mammor den dagen, eller i alla fall den stunden som man blir firad. Jag vet inte men jag vill gärna tro att vi är som barnen, att de vill ha tid med sina föräldrar, känna att dom bryr sig och få uppmärksamhet. Vi mammor är nog lite lika i det fallet, vi vill gärna uppleva för en stund att de barn vi tagit hand om i så många år, ser oss för den person vi är idag. Vi hoppas att barnen som idag är vuxna och förmodligen har egna barn kanske, att de ska förstå att föräldrar i stort sätter barn i första rummet, att allt ska klaffa med dagisar, mat o sovtider, skolan, bra vänner, lära sig cykla o simma, godnattsagor, ha koll på kläder som de växer ur, fixa kalas och handla med barnet som ofta har andra åsikter om vad som ska handlas och klara utbrott från barn som inte får just det som de vill ha där och då. Att vi utöver det ska vara en egen person som åker till jobbet där vi kanske har det stressigt och jobbigt med arbetskamrater som är motsträviga för att sedan ta oss hem, hämta barn, handla och laga middag och fixa bad och godnattsagor innan den egna orken tar slut....... det är beundransvärt, det vet varje förälder. Tid som blir över till en själv är före 06:00 och efter 22:00. Till råga på allt så sägs det att man ska sova 8 timmar..... ekvationen går inte ihop. Men vi älskar våra barn

Ja, vi älskar våra barn, vi gör ju det. Men det är väl också därför som vi när barnen blir vuxna och självgående, att vi ska ha bra band mellan varann, band som talar om respekt för varann, att vi finns där för varann när så behövs. Vi föräldrar finns ju kvar, och vi känner nog att vuxna barn kan finnas för oss föräldra också. Barn är alltid barn men vill ses som vuxna och då kommer en ny sida in i deras liv, nämligen att se på sina föräldrar med nya ögon. 

Det är kluvet att vara förälder tycker jag, dels är man mamma eller pappa och dels är man en egen person, den man var innan man fick barn. Jag skulle gärna vilja att mina barn numera såg mig mer som den jag var innan jag fick barn men med "yrkestiteln" mamma och de som hör till att vara mamma. Jag har ju deras hela livshistoria i minne men jag kan samtidigt ge bra råd som vuxen person med erfarenhet, i alla fall för det mesta 20 år mer erfarenhet av ett vuxenliv. Jag själv känner att jag bara blir sedd som mammarollen, den praktiska personen som kan vara barnvakt, fixa tvätt och uppfylla förväntningar man har på en mamma. Men barnen är ju vuxna, vill ses som vuxna och borde ju då uppföra sig vuxet tycker jag. 

Jag förstår att det här är ett stort problem som föräldrar har till vuxna barn, att de inte ställer upp tillbaka som vad vi gjorde på dom när de var små. Det är så olika vi er på vår roll till varann. -Men jag har inte bett om att bli född! säger någon och tycker att den ska få göra som den vill mot sina föräldrar. Sant! Men utan föräldrarna så hade det barnet inte levt så länge så..... är det inte värt lite omsorg om de som slitit och tagit en stor bit av sina liv till att ta hand om barnen som nu är vuxna? 

Min fundering för dagen är..... varför klarar en del av att fostra sina barn till vuxna som har förståelsen att man har lite tacksamhet att visa sina föräldrar. Och då menar jag att den omsorgen finns naturligt och med respekt för det jobb som föräldrarna lagt ner under många år.

Tyvärr så vet jag ju att här finns många många vuxna barn som haft en svår barndom, och det är inte dessa jag menar i det jag skriver. 

Frågan är......är det redan på äggstadiet som vi blir de vi sedan är, ska vi hålla oss vän med andra ägg ifall vi blir syskon?

Nä, skämtar bara, bilden är lite gullig. 

MEN... jag tror att hur man än uppfostrar sina barn så har de en egen personlighet och en egen själ som styr deras liv och som påverkar mor/far-barn relationen nästan oavsett vad som sker på vägen.

Att vara förälder är ju att sätta nästan hela sin övriga liv på paus och gå in i mamma/papparollen med hull och hår för att sedan vara "färdiganvända" . Många föräldrar duger bara till att låna ut pengar, sitta barnvakt och hjälpa till med flytten.  Andra har inte klippt navelsträngen vid 25-årsåldern och kommer med tvätt och länsar kylskåpet. Mamman är bara glad att sonen/dottern kommer hem, hon känner sig behövd och tar emot de stunder hon får. Men om det är den kontakt hon får så tar hon nog de stunderna än inga alls.

Många föräldrar  önskar nog en bättre och mer vuxen kontakt med sina vuxna barn, barnen säger ju:

-Men Mamma, jag är vuxen nu, jag bestämmer själv!! 

Hur kan vi få en bättre balans mellan föräldrar och vuxna barn? 

Idag så har min dotter Veronica dykt upp för lite kvalitetstid med mig. Vi handlade mat och fixade till en god middag som vi tog lite rött vin till. Det är mysigt att få rå om dom mellan varven, man får bara inte glömma att de är vuxna nu så att jag inte kör "mammastilen". 

I morgon innan hon åker hem så hjälper hon mig att färga håret lite, jag fixar hennes när det är aktuellt. Hon har så väldigt långt hår så det behövs 2 paket och en massa tålamod och armstyrka för att fixa det. Och jag säger alltid: 

-Blir det galet så skyll inte på mig! Och det brukar bli bra så ..... puh!

Nu ska jag göra John Blund sällskap   men det ser mer ut som det blir Blå Kulla. 

Dagens fundering: 

Att vara förälder är ju både det bästa som finns och ett rätt både fysiskt och emotionellt slitsamt göra. Det är svårt att få egen tid, och under de åren barnen växer upp så är det många tunga lyft, upp och ner i badbaljor, kundvagnar, sängar och in och ut ur bilbarnstolar. Det är också många uppslitande känslor när barn är sjuka, inte kommer hem på utsatt tid eller skaffar "fel" kompisar. Att tampas med tonåringars hormonstinna sinnen är ingen lek, man får som förälder tåla och ta emot mycket under den tiden.  

Något jag inte har så stor erfarenhet av är egna gamla föräldrar samtidigt som jag har vuxna barn. Man kan ju själv vara ett vuxet barn till gamla föräldrar, ger man dessa samma hjälp som man förväntar sig sina egna vuxna barn ger dig som förälder?

Min fråga till mig själv och till er som läser detta är, ska vi som vuxna barn komma ihåg och "ge tillbaka" till våra föräldrarna, detta oavsett om de vi är 15 eller 65?

Jag hör ju många vuxna klaga på att barnen aldrig hör av sig, vad kan detta bero på, har vi då som förälder inte varit bra? Eller finns andra förklaringar?

Jag älskar kor, men dom har inget med mina barn eller andras barn att göra, jag bara älskar kossor   

Hej!

Välkomna till min blogg som jag tänkt ska handla om oss föräldrar som nu har vuxna barn och hur vi känner och upplever det. Både bra och mindre bra saker. 

Jag kommer fråga vänner och bekanta hur de uppfattar sitt föräldraskap nu när deras barn är vuxna och med hjälp av de få en lite mer samlad bild av hur vi föräldrar upplever vårt liv numera när vi har utflugna barn. 

Ja, det kan bli felstavningar och  andra missar, men jag är inte ofelbar och är inte här för att verka vara bäst på något. Så kom gärna med korrigeringar och åsikter om både det jag skriver och egna upplevelser av barn som fyllt 18 år eller i alla fall 15 år.

Jag är ny på det här med att blogga, men kände att jag går omkring och känner en massa sedan mina barn flyttat hemifrån och hur det påverkar den jag är. 

Men..... jag vill verkligen hålla denna blogg positiv och se möjligheter även om vi som skriver här, ni och jag, är både glada, ledsna och arga ibland över våra vuxna barns beteende.

Så vad känner vi och vad kan vi göra så att det blir en bättre och väl fungerande relation mella oss föräldrar och våra barn?

Vad är dina erfarenheter?