Frågan är......är det redan på äggstadiet som vi blir de vi sedan är, ska vi hålla oss vän med andra ägg ifall vi blir syskon?

Nä, skämtar bara, bilden är lite gullig. 

MEN... jag tror att hur man än uppfostrar sina barn så har de en egen personlighet och en egen själ som styr deras liv och som påverkar mor/far-barn relationen nästan oavsett vad som sker på vägen.

Att vara förälder är ju att sätta nästan hela sin övriga liv på paus och gå in i mamma/papparollen med hull och hår för att sedan vara "färdiganvända" . Många föräldrar duger bara till att låna ut pengar, sitta barnvakt och hjälpa till med flytten.  Andra har inte klippt navelsträngen vid 25-årsåldern och kommer med tvätt och länsar kylskåpet. Mamman är bara glad att sonen/dottern kommer hem, hon känner sig behövd och tar emot de stunder hon får. Men om det är den kontakt hon får så tar hon nog de stunderna än inga alls.

Många föräldrar  önskar nog en bättre och mer vuxen kontakt med sina vuxna barn, barnen säger ju:

-Men Mamma, jag är vuxen nu, jag bestämmer själv!! 

Hur kan vi få en bättre balans mellan föräldrar och vuxna barn? 

Idag så har min dotter Veronica dykt upp för lite kvalitetstid med mig. Vi handlade mat och fixade till en god middag som vi tog lite rött vin till. Det är mysigt att få rå om dom mellan varven, man får bara inte glömma att de är vuxna nu så att jag inte kör "mammastilen". 

I morgon innan hon åker hem så hjälper hon mig att färga håret lite, jag fixar hennes när det är aktuellt. Hon har så väldigt långt hår så det behövs 2 paket och en massa tålamod och armstyrka för att fixa det. Och jag säger alltid: 

-Blir det galet så skyll inte på mig! Och det brukar bli bra så ..... puh!

Nu ska jag göra John Blund sällskap   men det ser mer ut som det blir Blå Kulla. 

Dagens fundering: 

Att vara förälder är ju både det bästa som finns och ett rätt både fysiskt och emotionellt slitsamt göra. Det är svårt att få egen tid, och under de åren barnen växer upp så är det många tunga lyft, upp och ner i badbaljor, kundvagnar, sängar och in och ut ur bilbarnstolar. Det är också många uppslitande känslor när barn är sjuka, inte kommer hem på utsatt tid eller skaffar "fel" kompisar. Att tampas med tonåringars hormonstinna sinnen är ingen lek, man får som förälder tåla och ta emot mycket under den tiden.  

Något jag inte har så stor erfarenhet av är egna gamla föräldrar samtidigt som jag har vuxna barn. Man kan ju själv vara ett vuxet barn till gamla föräldrar, ger man dessa samma hjälp som man förväntar sig sina egna vuxna barn ger dig som förälder?

Min fråga till mig själv och till er som läser detta är, ska vi som vuxna barn komma ihåg och "ge tillbaka" till våra föräldrarna, detta oavsett om de vi är 15 eller 65?

Jag hör ju många vuxna klaga på att barnen aldrig hör av sig, vad kan detta bero på, har vi då som förälder inte varit bra? Eller finns andra förklaringar?

Jag älskar kor, men dom har inget med mina barn eller andras barn att göra, jag bara älskar kossor   

Hej!

Välkomna till min blogg som jag tänkt ska handla om oss föräldrar som nu har vuxna barn och hur vi känner och upplever det. Både bra och mindre bra saker. 

Jag kommer fråga vänner och bekanta hur de uppfattar sitt föräldraskap nu när deras barn är vuxna och med hjälp av de få en lite mer samlad bild av hur vi föräldrar upplever vårt liv numera när vi har utflugna barn. 

Ja, det kan bli felstavningar och  andra missar, men jag är inte ofelbar och är inte här för att verka vara bäst på något. Så kom gärna med korrigeringar och åsikter om både det jag skriver och egna upplevelser av barn som fyllt 18 år eller i alla fall 15 år.

Jag är ny på det här med att blogga, men kände att jag går omkring och känner en massa sedan mina barn flyttat hemifrån och hur det påverkar den jag är. 

Men..... jag vill verkligen hålla denna blogg positiv och se möjligheter även om vi som skriver här, ni och jag, är både glada, ledsna och arga ibland över våra vuxna barns beteende.

Så vad känner vi och vad kan vi göra så att det blir en bättre och väl fungerande relation mella oss föräldrar och våra barn?

Vad är dina erfarenheter?