Liza Shields

20 januari 2014 10:07

Hej Lena!
Roligt att du gör något som du har tänkt på länge. Detta är första gången som jag skriver på någon blogg. Ämnet som du har valt är verkligen en bra fråga.
Eftersom vi har barn i samma ålder ( i alla fall ett av dom) och har gått i föräldragrupp sedan dom var bebisar.
Javisst är det en svår period när barnen växer upp och flyger ut sitt bo, blir vuxna och tar egna beslut men ändå beroende av sina föräldrar.
För er andra (för Lena känner jag sedan 1986) som läser detta och inte vet så har jag en son som nyligen fylld 26 och en dotter som är 27.
Eftersom jag skilde mig från barnens far -96 så var barnen fortfarande ganska små 8 och 10 år, så har det redan från den tiden varit en tid då barnen inte alltid fanns hos mig eftersom vi hade delad vårdnad. Det var en jobbig tid, men det var inte det vi skulle prata om.
Nu tycker jag att det är en underbar tid med vuxna barn som det går väldigt bra för, tycker jag. Min son har jobb, flickvän och boende. Min dotter studerar för närvarande i USA för att bli engelsk lärare för de som inte har engelska som moderspråk. Hon har stora planer om att åka till Asien och hjälpa barn med engelska.
Jag tycker att båda mina barn har fått det bra. Jag har bäst relation med min dotter, och den är väldigt bra. Vi pratar om nästan allt (hon måste ju ha några hemligheter ;)).
Min son och jag har en bra relation, han är inte lika bra på att höra av sig som min dotter. Men när vi träffas är det bara bra.

Jag tänkte att jag skriver lite denna gång bara för att starta något på din blogg, men kommer säkert åter om jag kommer på något mer att skriva om.

Lena Hellstrand

20 januari 2014 11:38

Hej Liza och tack för dina rader. Hur känner du som mamma när han inte hör av sig så ofta. Tycker du någonstans inom dig att han "borde" höra av sig oftare?

Liza Shields

21 januari 2014 16:30

Hej Lena!
Det är klart att jag skulle önska att han hörde av sig mer än vad han gör. Jag vill inte använda ordet "borde" för han är vuxen och har sitt eget liv. Jag vet själv när jag var i den åldern och inte hörde av mig så himla ofta till mina föräldrar.
Jag ringer honom istället så att vi håller kontakten, tänker inte köra något "race" - eftersom han inte har hört av sig på länge och det är alltid jag som ringer, att jag då skulle sluta kontakta honom. Jag vill ha kontakt med honom och den ska vara bra, vilket den är när vi hörs/träffas.

Lena Hellstrand

21 januari 2014 23:27

Hej Liza!

Det är de här som är pudelns kärna som jag tänkte låta bloggen handla om mest. Vad känner vi och vad borde vi inte känna eller är det ok att känna att de borde ringa oftare.
Vad har egentligen hänt, förr så fanns det en uppfostran och faktiskt krav från föräldrar att barnen skulle höra av sig och finnas för föräldrarna när de behövde hjälp. I vårt moderna samhälle så är vi föräldrar så rädda att bli ovänner med våra barn, rädda att ställa krav oavsett ålder. Och frågan är, har vi någon form av moralisk "rätt" att ställa krav på våra vuxna barn?

Liza Shields

22 januari 2014 10:31

Hej Lena!
Vad vi känner är förstås olika och det vi känner kan man inte styra över.
När du säger förr så undrar jag lite....
Jag är född 1962 och när det gäller min egen erfarenhet, relation eller hur vi hade det i min familj så ställde mina föräldrar aldrig några KRAV på mig som vuxen att jag skulle höra av mig. Jag tror att det beror på vilken relation man har till sina föräldrar. Jag växte upp i en stor familj, vi är (var) 6 barn, och det kan ha med saken att göra. Det var många år mellan mig och mina syskon. Jag är yngst och min äldsta bror är 15 år äldre och den närmaste systern är 6 år äldre än mig. Det gör också att min mor var 36 år när hon fick mig och det kan självklart ha en förklaring varför vi inte hade en "tajt" kontakt.
Jag är glad att jag har en bra relation till mina barn. väldigt bra med min dotter som jag nämnde. Vi hörs väldigt ofta och det känns bra. Jag brukar "pika" min son ibland när jag ringer honom, att han ska ringa mig.... men det gör jag med ett litet skratt, för lite som du säger man vill inte bli ovän med sina barn (vilket jag inte tror att jag skulle bli) men iaf.
Ställa krav, hmmm jag vet inte... jag skulle nog inte kunna göra det.

Bra diskussion.

Lena Hellstrand

31 januari 2014 20:32

Hej!

Nä, vi kan inte styra det vi känner, inte heller styra in det på en tanke som är bättre än den vi själva känner. Men visst känner vi, och frågan är vad vi känner.
Min mamma var 35 när jag olyckligtvis blev hennes dotter, jag har fått höra att jag var "ont i ryggen" och .... ops! Ni är med barn Fru Olsson. Och pappa har på senare år sagt att han inte önskat fler barn så...... Men jag bestämde mig för att inte låta det påverka mig, mina barn ska växa upp med kärlek och veta att de är både önskade och älskade, än idag, vilket jag säger och skriver till de rätt ofta.
I vårt moderna samhälle så får vi kanske vara mer tydliga med vad vi vill, i stället för att få höra: -Men varför sa du inte det?
Vi vill ju att barnen,mannen och vännerna "bara" ska förstå oss *ler*. Utan att vi behöver säga en massa....

Tjing!
Lena